Tisdagen den 18 september 1956 gjorde Alfred Nilsson en resa till Torsby för inköp av varor

till sin affär. Han drabbades av en hjärtattack och fördes genast till lasarettet i Torsby, där han avled

efter en halvtimme.

Med Nilssons bortgång hade ett märkligt levnadsöde ändats.

"Alfre ve såga" var en märkesman och skogsbefolkingens allt i allo och strävade hela sitt liv för att

bryta skogsbefolkningens isolering. Han ivrade för att folket kring hans kära Kråkåssåg skulle få vägar och telefoner. Hans självbetjäningsbutik vid Kråkåssågen var vida bekant. Det väckte uppmärksamhet, när Nilsson gav sig på exprimentet med denna första snabbköpsaffär. Kunderna fick gå ut och in i affären och köpa sina varor. Betalningen lämnades i någon burk på disken.

När flottning pågick utefter flottlederna i trakten, brukade Alfred placera ut läskedryckslådor på arbetsplatserna så att flottarna själva kunde köpa läskedrycker. Betalningen lämnades i någon ask vid upplaget.

Alfred var stolt ägare av en T-Ford, han var mycket intresserad av tekniska spörsmål och skrev

artiklar i tidningen Finnbygden en skärskild historik över T-Fordarna.

Det hände ibland att han fick spänna hästen framför sin T-Ford så att han kom fram i alla väder

på dåtidens knaggliga vägar i hemtrakten. Fodrades någon reparation så var han mannen att klara

situationen på stället, reservdelar hade han när sådana behövdes.

Nilsson var en tusenkonstnär, han ordnade lyse till trakterna vid Kråkåssågen, byggde bl.a. ett

kraftverk som försåg hela bygden med elektrisk ström. Han iordningställe en gammaldags

skvaltkvarn där folk kunde få mala sitt spannmål. Innan Uddeholmsbolaget lät restaurera

Kråkåssågen såsom ett minne över Sveriges första exportsåg bedrev han sågverksrörelse.

Nilsson visade stolt upp en namnteckning av prins Wilhelm, kungligheten var en av tusentals

turister som under årens lopp kom till Kråkåssågen vid sjön Jangen, i Ekshärads västra utskog

för att studera dessa märkliga sevärdheter.

Nilsson tillhörde också platsens missionsförsamlimng och han ordnade varje sommar s.k. stormöten vid Kråkåssågen. Det blev folkvandring till stället vid dessa tillfällen och han gick alltid omkring där såsom den alltid påpasslige hustomten.

Söndagen den 23 september 1956, då själva naturen visade sin vackraste sida bland höstfärgerna, fördes "Alfre ve Såga" till sista vilan på Ekshärads kyrkogård. En hel bygd hade mött upp och

Ekshärads kyrka fylldes till trängsel.

Källa: Ekshärads sockenbok, Olof Hampus 1969

Textbearbetning: Magnus Högman

När Karlstad brann första gången skulle en person från Karlstadstrakten kommit hit upp och byggt

en såg vid Sågbacken i Bada samt en vid Kråkåsen och sågat virke till stadens återuppbyggnad.

Skogarna var odelade och bönderna fick ta bakarna, medan han fick ta det värdefullare virket ner till

Karlstad.

År 1759 köpte Uddeholmsbolaget en såg "Kråkåssåg" av en Benzelstjärna. Denna såg kunde hållas igång genom vattenkraft " 3 vickor på våren och 8 vickor på hösten".

År 1816 kom en sågare som hette Erik Bryngelsson, men redan 1807 kördes plankor från Kråkåsen

till Föskefors. Såghuset som det ser ut på fotografi torde ha byggts 1836, då en större om och tillbyggnad förekom.

År 1835 kom en sågare från Vägsjöfors, Olle Tomasson och hade två drängar med sig.

Den ena av dessa var Per Olsson "Per Ors ve sjön". Denne Olsson blev hjälpsågare senare.

År 1849 kom Nils Jonsson, farfar till "Alfre ve Såga", som sågare hit från Föskefors och nämde Per

Olsson blev sågare på det ena skiftet. Nils Jonsson blev senare föreståndare vid Kråkåssågen.

Exportsågningen var då i full gång med tvåskift, skiftombyte kl 12 dag och natt.

Det var ansenliga stockar som sågades, 20" - 24" och längden var i regel 22 fot.

Virket kördes till Badabruk och Kersviken i Lysvik. Denna plankkörning var omtyckt, det kunde vara

hundratals hästar som körde. På natten brukade lysvikingarna komma för lastning, ibland fulla så

att de började slåss om plankorna. Alla ville ha de lättaste och de brukade hålla i var sin ända av

plankorna och ta dem ifrån varandra.

I en eldpanna, som hängde framför ramen eldades med "töra" för belysning nattetid samt på dagen

för uppvärming av brännmärken, som slogs på plankorna. Dessa exporterades mest till England.

Alla bakar kolades upp, och kolen kördes även vintertid till Föskefors. Brask-Erik och hans son

hade hand om timmerflottningen över sjön Jangen. Det fanns många fäbodar runt Jangen och säterkullorna brukade hjälpa till att ro timmerbommarna till sågdammen.

"Alfre ve Sågas" farfar Nils Jonsson dog 1916, 96 år gammal. Han sågade så länge han orkade åt

bolaget, de sista åren var han mest sängliggande. Han fick en pension av bolaget på 10 kr i månaden och det var mycket fattigt många gånger. Alfred hjälpte till att försörja sin farfar och farmor samt en faster så länge dom levde. När Alfreds faster dog 1926 arrenderade han sågtorpet till 1938, då han friköpte det av bolaget. Han avstod att köpa sågen, han ansåg att i bolagets ägo kunde sågen bevaras som ett kulturminne...

Källa: Ekshärads sockenbok med anteckningar av Alfred Nilsson 1943

Textbearbetning: Magnus Högman